Det finns vissa saker i ens liv som är så självklara att man inte ens reflekterar över dem. Ta till exempel språket; så viktigt men ändå så flyktigt, som en osynlig brygga mellan människor där våra personligheter tar form och förmedlas.
Men så läste jag en otroligt intressant tanke om språket i kurslitteraturen; att språket inte bara släpper ut, utan även stänger in. Vi är fångade av språkets regler likt en ram eller en bur som omgärdar vår kommunikation och vad som kan uttryckas. Det finns känslor och upplevelser som inte beskrivas i ord då det inte finns några ord som matchar, något som kan skapa en känsla av ensamhet och isolation.
Är det inte en oerhört spännande tanke? Vi lägger så stort fokus på att lära ut vårt främsta kommunikationsmedel, men tänker antagligen inte på att det vi lär inte bara öppnar utan även sluter in oss i en hierarkisk bokstavsordning.
3 kommentarer:
ja, o tänk vad svårt det blir att visa vem man är med nån som inte kan språket... typ spanska... du vet... :) eller när man själv inte kan ett språk bland människor som bara pratar o pratar! man kan tom bli dumförklarad!
Personligen älskar jag ju språk, men jag kan mycket väl hålla med om att hur väl man än lär sig ett språk innebär även det en begränsning.
Du har blivit utmanad! Kolla min blogg för information.
Nämen usch. Jag antar Inte utmaningen! Jag är en snäll person, men kedjebrev och liknande tycker jag bara är jobbigt. Känns ospontant och påtvingande. Vill du veta något om mig så kan du läsa Min ego-lista med hundra punkter som finns i decemberarkivet från förra året. Kram!
Skicka en kommentar