Det är en märklig känsla.
Hur man ena stunden finner sig i ett positivt rus för att i andra tänka att man nog inte duger, inte är tillräckligt fin hur mycket man än anstränger sig.
Det är så svårt att veta om det man gör är bra för en, eller om det bara är galenskap att ens försöka.
I vems ögon speglar jag mig egentligen, och vilken bild är det som reflekteras?
6 kommentarer:
Brukar kallas "dagen-efter-känsla".
Lite härlig ågren som dyker upp som ett brev på posten, bara för att göra dagen efter extra njutbar. ;)
/Fisken
Finns det nån dagen-före-känsla också tro?
Det är i dina ögon som du ska vara fin och bra, ingen annans, oavsett vem det är! remember that! :)
håller med lo! dessutom var det ju ändå ingen direkt överraskning att du blev en pumpkin pie...!/kram gräddpaj
lo har så rätt så rätt. det svåra är väl bara att ta sig dit och nöja sig med det.
kanske är det rätt, men man ska aldrig glömma att man bygger sig själv genom andra. Hade inte föräldrarna fyllt en med ord och känslor hade man inte kunnat existera, och det är en verklighet som fortsätter hela livet. Vi beöver bli bekräftade, annars förlorar vi vårat självförtroende, då kan vi inte ens vara fina i våra egna ögon...
Skicka en kommentar