Misshandel på morgonen

Imorse vaknade jag ovanligt tidigt för att vara en söndag. Klockan 7. Ljuset började gry och vädret verkade inte vilja bestämma sig för åt vilket håll det ville blåsa, något det fortfarande på kvällskvisten inte helt har gjort.

Jag vaknade av en samling mystiska ljud i mitt hus. Först trodde jag att det var grannarna som hade sex. En ljus kvinnoröst trängde igenom väggen. Men det var så utdraget på något sätt, lät inte helt normalt...

När det hade hållt på ett tag lade jag örat mot väggen och hörde att det var någon som grät. Ibland blev det tyst en längre stund, men så kom gråten tillbaka liksom på anfall, ett högljutt gråtskrik följt på ett "nej nej nej" och fortsatt gråt tills det ebbade ut för att börja efter ett stund igen. En mörk mansröst hördes även ibland.

Jag började bli övertygad om att det var en kvinna som misshandlades, och med min svenska uppfostran så tänkte jag på hur jobbigt det var att just JAG skulle bli indraget i något sådant! Men eftersom det återkom gång på gång gick jag upp ur sängen, tog på mig morgonrocken och börjande vanka runt i min lya.
Tankarna åkte hit och dit i mitt nyvakna huvud. Jag tänkte att om det skulle bli värre/fortsätta länge så skulle jag minsann promenera till andra trappuppgången, gå upp och fråga vad som stod på, eventuellt ta i genom att hota med att ringa polisen om den man, som jag trodde skulle öppna, på något sätt visade sig vara "en sketen kvinnomisshandlare" som jag planerade att kalla honom.

"Är det för tidigt att ingripa? Det kanske inte är någonting? Kanske är det jag som övertolkar?"

Efter att ha laddat kaffebryggare kom gråten tillbaka igen, och jag lade ytterligare en gång örat mot väggen. Men så upptäckte jag att ljudet egentligen kom från nedanvåningen. Lade örat mot golvet istället, och mycket riktigt, det var därifrån det hade kommit hela tiden, trots att det låtit så tydligt från lägenheten brevid...

Då min undre granne har klagat på mig ett par gånger, enligt mig i onödan, så kan jag inte låta bli att koppla negativitet till honom. Hans flickvän, som jag förmodar att det är, flyttade in för ett par månader sedan, och jag tänkte att "nu visar han minsann sitt rätta jag när han har henne fast!".

Men vad sjutton? Helt plötsligt hörde jag utöver en mansröst och en gråtande röst en talande kvinnoröst. Alltså var det inte hon som grät utan någon annan... Det var ett barn som grät! HUR kunde jag ha tagit så fel? De snabba stegen var en arg unge som sprang därnere och inte alls en slagen kvinna som sprang för att söka skydd. Gråten lät förknippad med trots, och "nej nej nej" var inget skydd mot knytävar, utan bara ett sätt att, som kurslitteraturen menar på, "bli självständig".

På apoteket har de bra öronproppar i silikon. Synd bara att de är så dyra!