Smärta

En tjej hade viss ringt flera gånger till mitt arbete och frågat efter en av de boende. Han hade nekat att prata med henne och hela tiden sagt att han var upptagen. Det fick jag veta då jag skulle gå på mitt pass.

Senare gick vi tillsammans ner till affären för att handla cigaretter och jag hörde mig för om vem den där tjejen var. Jag frågade om vi skulle säga till henne att inte ringa för att han inte ville prata, och det lät bra tyckte han. Jag tänkte att det ju inte fungerar att hon ska hålla på och ringa till oss hela tiden varpå den boende igen bara skulle tacka nej till samtalen. Jag föreställde mig tjejen som en jobbig tösabit som inte fattade vinken.

Så ringde hon alltså på nytt och det var jag som svarade. Jag sa till henne det som S sagt åt mig att hälsa och då undrade hon "varför då?!" med en röst full av desperation och ledsamhet. Helt plötsligt förvandlades den "jobbiga tösabiten" till en mycket ledsen och ensam människa. Det knep till i min mage och jag försökte att få till min allra snällaste röst när jag förklarade att han verkade upptagen på något sätt och att han inte ville prata. Jag avslutade med "ha det nu så fint" och fick ett "detsamma" innan vi la på luren.

Jag har tänkt på det samtalet flera gånger efteråt, tänkt på det sting av smärta som jag hörde i hennes röst då jag sa att hon inte skulle ringa. Människan är en fragil varelse och det som många funktionshindrade har som inte normalhindrade har är en ärlighet i känsloreaktionerna vilket vi andra lärt oss att dölja.
Jag fick för en kort sekund höra den rena känslan var smärta och det smärtade även mig.