Mitt självdestruktiva kärlekstörstande liv

Jag är så himla dum. Jag är så oerhört korkad!
Som ett våp sitter jag här med öppen mun och väntar på att få något, vilket naturligtvis inte händer!

Jag hakar upp mig så otroligt på mina små förälskelser och gör allt för att få den där bekräftelsen som jag aldrig får. Min akilleshäl är kärlek och det sårar mig så in i norden att jag ständigt vänder min näsa åt helt fel håll. Jag vet inte hur mycket tid jag slösat på att sitta och titta på datorskärmen, på mobiltelefonen eller på hemtelefonen i desperat hopp om att få det jag vill ha. Så mycket tid till ingenting när objekten för min kärlek antagligen skiter fullständigt i mig, är ute i världen och har roligt, är ute på krogen, festar och lever livets glada dagar medan jag viger mitt liv åt dem. Så mycket tid för absolut ingenting! De sällsamma svar jag får triggar mitt hopp och så faller jag tillbaka och sitter där igen och trånar, men de eventuella kärleksförklaringarna är egentligen bara något jag själv draaagit ur mina förälskelser.

Jag är så bränd, men det värsta är att de största brännskadorna är sådana jag orsakat på egen hand och inget jag kan skylla på andra. Dom lever sina liv, glada i hågen, medan jag ideligen utför detta självdestruktiva beroende. Det måste bli ett slut på mitt självplågeri, jag får inte lov att slösa mer tid på folk som ändå inte vill ha mig - det är varken jag eller dom värda. Jag är värd att må bra oavsett om jag har en partner eller inte. Jag får inte mäta min lycka i andras bekräftelse för då kommer jag antagligen aldrig att bli helt lycklig.

Tack Sarah och Anna för era kloka ord!