För att komma till Gårdsten centrum krävdes för mig en stor omväg via en cirkel in till Göteborg och tillbaka. Från Kungälvs håll finns ingen genomfart och det som jag trodde var ett centrum med butiker och folkmyller var en ensam pizzeria och Netto, inget mer, bara betong. Med mig till Gårdsten hade jag en hoper fördomar om förortens förfall, bilder från media, berättelser och värderingar från vänner och bekanta, och flera av dem infriades så fort jag började närma mig stadsdelen. Den krångliga vägen dit, isolationen, det tomma centrumet, de kala byggnaderna; allt stämde. Och då jag gick upp för trappan till socialtjänsten för anställningsintervjun hade nån med stora bläckbokstäver skrivit "SOC HOROR" på väggen. Vilket välkomnande!De två kvinnorna jag fick träffa var mycket trevliga, de bjöd på kaffe, berättade om verksamheten och bad mig berätta om mig själv. Tyvärr märkte jag att den erfarenhet jag har inte riktigt ligger i linje med vad de vill ha på arbetet. På socialtjänsten snackar vi inte vård och behandling utan ren och skär myndighetsutövning. På frågan om hur jag skulle se mig själv i den rollen visste jag knappt vad jag skulle svara eftersom jag aldrig prövat, men den struktur som ett sådant förfarande innebär skulle nog passa mig som gillar rutiner att hänga upp saker på - som små krokar att sortera det myller av liv som arbetet på soc verkar innebära.
Jag lämnade förorten med en känsla av att det är många som har det tufft. Och för att klara av det behöver man vara tuff själv.
Att ansöka till socialtjänsten den här sommaren är för mig ett sätt att utmana, att göra något nytt. Jag skulle nog klara av jobbet, men om jag får arbete i Gårdsten - huruvida jag ska få utmana mina fördomar - kommer jag att få veta först inom ett par veckor. Fram tills dess sitter jag i min trygga småstad och blickar ut över mitt rika villaområde som nu efter många dagars sol blivit täckt av snö. Det kan vara kallt även i småstäder. Iskallt.
http://www.youtube.com/watch?v=-VCqAjYO3NM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar