Vuxna människor

På passplatsen i Göteborg satt jag länge i kö för att hämta ut min nygjorda passagebiljett för världen. Till höger om mig stod en liten familj vars lilla barn, kanske max ett år gammal, inte kunde koncentrera sig på kameralinsen som skulle ta hennes foto för passet. Föräldrarna försökte med allehanda trick, som att vifta med gossedjur vid linsen, och att spela en truddelutt med mobiltelefonen på samma ställe, att få hennes blick där den borde vara. Flickan tittade bara i mycket korta stunder åt det hållet, och undersökte istället mest allt annat i lokalen med sin nyfikna blick och med världens leende på läpparna. Polisen bakom luckan fick tillslut komma ut och försöka med samma trick, men inget verkade hjälpa.
Flickans barnslighet krockade med vuxenvärldens krav på kontroll och underkastelse. Det är det som vuxenblivande handlar om. Vi framhåller gärna hur mogna vi blir då vi blir äldre, men frågan är om inte mogenheten främst är en underkastelse av de normer som hör till rollen som vuxen. För varje dag, för varje vecka, för varje månad och för varje år läggs lager på lager av skyddsmurar, artigheter, etickett och regler runt oss. Vi odlar bort vår spontanitet, och de som fortfarande har den kvar blir ibland tittade snett på. Att bli vuxen är enligt mig i mångt och mycket att bli en mur, en yta bortom de sanna känslorna/fantasierna på insidan. Och att växa upp till en fullvuxen blir därmed en ständig och aldrig slutande kamp mellan det inre och det yttre.
Den lilla flickan hade inga murar, utan bara ren och skär glädje över att vara där. Hon var lycklig. Och se på min passbild, ser jag inte väldigt barnslig ut på den? Sådär oskyldigt pojkaktig? Istället för 24 skulle jag lika gärna kunna vara 18, men alltjämt går jag runt med en "vuxens" blockader för att inte stöta mig med andra vuxna människor, något som resulterar i att jag tyvärr ofta stöter mig med mig själv.